Vad vore jag utan era andetag
Jag ligger lugnt och lyssnar
till ett av de bästa ljuden i hela världen.
Mina knorrar som sömnigt snusar ikapp.
Hundarna ligger och myser tillsammans i sin korg
nedanför vår sänggavel.
De snarkar så jävligt att grannarna måste höra dem.
Men det gör inget.
Vi har vant oss
och jag älskar det.
Jag hör hur de stora kidsen och Elli knorrar i sitt rum
mellan hundarnas snarkningar.
Nån säger något i sömnen.
En annan skrattar lätt i drömmen.
Den tredje bara andas.
Jag känner Linus värme under täcket.
Hans andetag mot min nacke.
Hans arm runt mig.
Men Conor?
Jag lyssnar fokuserat åt hans håll.
Ingenting.
Hundarna låter för Mycket.
Jag slår upp ögonen och spänner dem på den lilla kroppen mellan spjälen i hans säng.
Fokuserar.
Försöker se om hans bröstkorg höjer och sänker sig.
Men han måste andas för lätt.
Eller andas han?
för jag ser det inte.
Jag lägger min hand på hans fot.
Så sval.
Hans vad.
Så sval.
Jag lägger mitt finger i hans hand.
Ingen reaktion.
Jag klappar lite med mitt finger.
Och sen lite hårdare.
Och då ett litet ryck med hans pek och långfinger.
Och alla tjugo tankar som jag han tänka från det att jag försökte höra honom tills nu blåser ur mina öron.
Han sover så djupt.
Och jag ska inte störa.
De senaste veckorna har jag vart lite spänd. Vi slutade helt med en av Connies mediciner den 19/3 så nu har han bara en kvar och sen dess har jag av och på gått på helspänn. Han är så jäkla härlig och gör så mycket fysiska framsteg just nu att ingen som möter honom idag kan ana vad han gått igenom.
Men
jag vet.
Och
jag kan inte glömma.
Så när allt nu är så toppen och det går så bra och han snart har sin första födelsedag. Då kommer de där jävla tankarna. Inte varje dag och hela tiden. Men som igår kväll när vi låg och skulle sova. Alla somnar före mig, som alltid. Och jag ligger och lyssnar på de bästa jag vet. Alla mina favvo favoriter i en skön stämma av lugna, trygga andetag. Då kan jag somna. Men så hör jag inte Connie. Det kan hända ibland just eftersom att hundarna snarkar som två fulla gubbar. Men när jag sen kikar ner på honom och inte ser någonting. Ao, det högg till i hjärtat. Och när jag sen rör vid honom men han inte knorrar. Hjälp! Tankarna då går inte att bärga sig mot. Nej! Hjälp! Klart att han går och dör nu när
det går så bra. Han har fått ett jätte-krampanfall som ingen märkt och dött. Han som snart blir 1. Klart att han inte kommer att få fira en födelsedag. Nej! Hjälp!
Men så ”nyp klappar” jag honom i handen och han Svarar. Med ett sömset ryck. Låt mig sova mamma. Ja, förlåt gubben. Sov nu. Sov du.
Idag var det åter igen dags för återbesök till neuroligen i Bellinzona. Barnvakten kunde inte komma så Bellan fick lov att hänga på. 9.00 hade vi tid för EEG så jag packade in alla ungar, skötväska och vagnen när vi åkte till skolan och direkt därifrån mot sjukhuset. Var ändå skönt att ha med sig Bellan i bilen påväg dit. Vi sjöng gärnet till ”Emil i Lönneberga”, ”Frozen”, ”Pippi långstrump”, ”Kent”, ”The knife” och ”Justin Timberlake”. Skön morgon blandning. Tänkte inte alls på vart vi skulle och vad vi skulle göra.
Så framme och dags för EEG. Conor kopplades ihop med alla sladdar. Det blir svårare och svårare ju större han blir. Han är
mer medveten om vad som händer och om han inte gillar det så kan han inte bara skrika utan också slita och slåss med armarna, slänga huvudet fram och tillbaka. Men så tillslut, alla sladdar satt där dem skulle och då höll Elli show för Conor de 20 minuter som testet varade.
Klockan 10 skulle vi träffa neurologen men det kom in något nödfall så vi fick komma in först klockan 11. Hon berättade att EEG’t var helt perfekt. Han visar inga tecken på anfall och hjärnvågorna är precis samma som ett helt friskt barn i hans ålder. Så skönt. Vi bestämde att fortsätta med tegretol (den enda medicin som han har kvar mot epilepsin) i sex månader till och sen sakta sakta börja med att minska den också. Sen blev det lite vanlig undersökning. Kolla reflexer, hur han greppar, tar och ger saker, hur han rör sig och så. Doktorn var mycket imponerad och nöjd med hans utveckling. Och det är jag också.
Ikväll känns det bättre.
Jag är inte orolig och spänd. Vi har gjort EEG och allt är som det ska. Sen vet jag att de första sex månaderna efter att ha slutat med en medicin är väldigt osäkra men jag ser honom. Jag vet att han har grejat det. Nu är det ”bara” för mig att våga
tro på det.
Min lilla Conni-con-con, min härliga Bella-buse, min kära Noomi-påmi, min stora Linci-Stinci, min älskade Bacon, Balle-bäng-bula och Sookie-banucki, vad vore jag utan era andetag.
