Kluttarnas

I natt var det som förr.

Jag kommer inte ens ihåg

hur länge sen det var

som jag låg sömnlös.

Och tankarna rullar.

Allt kommer tillbaka.

Alla detaljer.

Jag minns det.

Känner det.

Luktar det.

Smakar det.

Är i det 

om jag blundar.

Och det finns bara en väg igenom.

Jag måste våga blunda.

Låta mig gå igenom det igen.

Läka.

 

 

Det fanns som ingen genväg inatt. Jag kände mig trött och sömsig när jag kröp ner i sängen, brevid min redan snarkandes man och lilla Connie, snusandes imellan oss. Men det gick inte. Mitt huvud var inte trött. Tankarna fullkomligt skenade och i all kaos så pickade det upp små signaler. PING hur liten var han inte? Hundra andra random grejer. PING Den lilla bodyn han hade på sig. Tio nya tankar om morgon dagen. PING Hur läkaren såg ut när han stormade fram mot oss och ropade "Cazzo". Rysningar. Blundar. Försöker att skaka av mig och tänka på nått kul. Två tankar om dagen. PING Hur länge var det inte som han var i princip död? Och där gav jag upp. Sket i att klockan skulle skena iväg och sömnen bli alldelles för kort. Jag behövde gå igenom alla de där jobbiga detaljerna i mitt huvud igen. Bearbeta. Fortfarande.

 

Jag minns att  jag förstod allvaret tidigt men det är först långt efter som fattar hur illa det var. Och vilken tur vi hade med timing. De detlajerna. De små, små fina detaljerna. Det är dem som gjort att vi är där vi är idag.

 

1 När vi gått till läkaren för att han inte mådde bra och bokade en återbesökstid. Sköterskan frågade om vi ville komma på  morgonen eller eftermiddagen och jag tog morgon tiden fast än jag skulle få det lite stressigt med de andra kidsen. Hade vi bokat eftermiddagen så hade han kanske dött hemma. 

2 Att vi redan var på sjukhuset när han fick de första kramperna så att läkaren fanns där och kunde ge honom mediciner. Utan det hade han kanske fått hjärnskador.

3 Att läkaren startade antibiotika för pneumeccocker intravinöst redan innan han fått svar på ryggmärgsprovet för att han hade en misstanke och känsla och träffade precis rätt.

4 Att när han tillslut kämpat så mycket som en två månaders bebis bara kan och fått så mycket mediciner mot kramperna att han föll i koma. Då var helikopterpersonalen från Basel redan inne i rummet. Här i Lugano har de inte intuberings grejer för så små barn (iaf så hade de inte det då) och han slutade andas själv när rätt personer var inne i rummet med rätt material med sig. Han låg redan på helikopterbåren. 

 

Tre försök. Jag glömmer aldrig de minuterna. När det kändes som att jag skulle svimma men jag har aldrig vart starkare. Tre försök. Så lång tid för en mamma. Två försök för Luganos akutläkare innan den kvinnliga helikopter läkaren skuffade undan honom och fick ner den rätt. Med en sån där manuell pump som ni kanske sett i filmer eller serier. Man trycker som på en plast behållare och patienten får ett andetag ner i lungorna. Släpper den och det kommer in ny luft i behållaren. Den tröck hon på, med jämna mellanrum, precis som andetag, hela vägen från det rummet, in i hellikoptern, hela resan till Basel, promenaden och hissturen från helikoterplattan till hans rum där de kunde intubera om honom och koppla upp honom med en maskin.

De  små detaljerna har vart avgörande.

 

Jag lät mig gå igenom det. Hela första tiden och fastnade på sånna här grejer och tänkte igenom dem en gång till. 

Det är jobbigt.  Det var outhärdligt. Men att leva med det, inte trycka undan och förtränga det som gör och gjort ont är så viktigt. Jag blir starkare av att se allt. Jag ser hur stark han är. Jag tror inte på gud men han hade nog en och annan skyddande ängel på sin sida som hjälpte både honom och mig att ta oss igenom det värsta med största turen ändå, får man väl säga, att när det gick som värst så var vi på rätt ställe. 

Jag vet inte. Men jag känner. 

 

Efter ett par timmar av  speedande i min hjärna så kunde den äntligen koppla av och varva ner. Jag vände mig mot honom och somnade med hans lilla hand precis under näsan. Hans fot och ben sparkade mig då och då över i sidan och jag kände mig lycklig.

 

 

Conor du är min hjälte.