De värsta 14 timmarna i hela mitt liv
Jag sover..
..mitt minsta monster också..
..på mig..
..bröst mot bröst..
..bästa sättet alla mina små bebisar sovit på..
..men jag ligger för nära kanten..
..jag börjar vakna till när jag känner hur han glider..
..men det går för snabbt..
..BOM..
..han ligger på golvet och skriker..
..jag flyger upp och plockar upp honom så försiktigt som jag kan..
..som om han vore gjord av porslin..
..jag håller honom i mina armar..
..vaggar..
..gungar..
..försöker lugna och trösta..
..han skriker..
..jag är glad att han skriker men jag vill inte att han ska väcka Elli..
..jag stänger in oss på toaletten..
..tittar och undersöker honom..
..och två minuter senare så är han lugn..
..Jag ammar min skatt och håller min hand på hans bröst..
..känner det lilla hjärtat ticka där inne..
..och hör Elli ropa på mig..
..fan..
..avbryter amningen och hämtar Elli..
..hon somnar snabbt om..
..Conor också..
..jag ligger vaken och låter mina tankar skena..
..borde jag ringa ambulansen?..
..ska jag bara åka in?..
..vem kan jag ringa?..
..kan nån komma hit och ta Bellan och Balle?..
..jag vill inte slita upp Bellan för att sitta på akuten..
..jag avvaktar..
..ligger bara och tittar på honom..
..med handen på hans bröst..
..i tre timmar..
Sen står jag inte ut längre. Tankarna har flugit hit och dit. Min första tanke, när han lugnat sig och ätit och somnat om var att jag inte skulle berätta vad som hänt för någon. Nästan samtidigt hinner jag tänka "jag kommer aldrig kunna hålla det här för Linus". Jag ville kolla på "google" redan kl 03.00, när det hände, för att få en hum om vad jag borde göra men jag vågade inte för där står också allt man inte vill läsa.
Men kl 06.00 kunde jag inte vänta, jag googlade och läste snabbt. Det mesta var bra. Folk som jag, som skrivit på forum och frågat om råd men också det där hemska. Jag står inte ut. Jag vill att det inte ska ha hänt. Att om jag inte berättar för någon så har det inte skett. Men om han skulle bli dålig, få men eller (jag törs knappt tänka det) dö så skulle jag aldrig förlåta migsjälv om jag inte gjorde allt jag kan för att undvika det.
Jag väckte Bellan och samtidigt som jag bredde en macka till henne att ta med till sjukhuset så släppte jag ut Balle på tomten. Ringde Taina snabbt för att kolla att hon inte var här och kunde hjälpa mig med Bellan. Hon skulle komma till Lugano vid 11 så jag packade in både henne och Conor och racade sen försiktigt till sjukan.
Väl där fick vi snabbt komma upp på ett undersökningsrum där jag blev "shamad" av läkare nr 1. Hon sa att barn inte ska sova så som Conor hade sovit. No shit. Det gick åt fanders men så sover alla mina barn, detta var en olyckshändelse. Hon tar även tempen och ställer lite frågor.
Sen får vi träffa läkare nr 2. Hon kollar hans motorik och lyser i ögonen. Känner på huvudet och undersöker kroppen. Sen får vi vääänta och vääänta. En neurolog ska komma också. Elli går bananas. Traskar runt runt i detta lilla rum. Slår på datans tangentbord, drar i lådor och försöker hitta nått att göra. 1,5 h senare kommer neurologen. Han tittar hur Conor äter och "shamar" mig. Samma grej, små barn ska sova i en egen säng...
Han förklarar sen att så som Conor beter sig så verkar allt vara bra men eftersom att han är så liten så vill de observera honom ett par timmar. Jag tycker att det känns skönt. Precis vad jag vill, hjälp mig känna att han faktiskt är ok.
Vi får komma till ett annat rum där det finns två stora sängar, en liten till Conor och lite leksaker till Bellan. Hon röjer och jag ringer äntligen Linus och berättar. Gråter. Men han säger att jag inte får bryta ihop, än. Ringer mamma och gråter lite till. Elli röjer. Conor är precis som vanligt. Knorrar, spejar, äter och sover. Jag nojar. De här första sju timmarna var de absolut värsta. Sen blev det lite bättre. Sjuksköterskorna var fantastiska. Kom in en gång i timman och kände på huvudet, lyste i ögonen och kollade hans puls. Han var hela tiden ihopkopplad till nån maskin som mätte den via hans lilla fot.
Straxt efter 12 kunde Liisa komma, en barnvakt, och hämta Elli, åka hem och släppa ut hundstackarn som vart helt själv. Jag fick lite lunch. Minestrone soppa och tre kalvbiffar. Tur man inte är så hungrig när man är orolig. Fick i mig lite bröd och soppa. Matade Conor igen och somnade sen en stund.
Kl 15.00 kom en sköterska och sa att allt gått som de hoppats. Han har inte kräkts eller vart disorigenterad utan förmodligen så är allt som det ska så vi kommer att få åka hem när läkarn undersökt honom igen och godkänt. Läkare nr 4 kommer 16.45, 14 timmar efter det hände, säger hon orden som jag längata efter "according to me he seems to be fine" och det brister lite, tårar rinner ner för mina kinder när hon säger att vi får åka hem. Hon ger mig en brochyr om vad jag ska tänka på hemma nu och om nåt liknande skulle hända i framtiden med nåt av barnen. Hon berättar hur vanligt det här är, denna typ av olycka. Att tillochmed neurologens fru gjort samma grej. Att jag inte ska lägga all skuld på mig eller må dåligt. Nu gick det bra.
Jag har lärt mig. Han kommer fortfarande att få sova på mig när han har det knorrigt men jag har lärt mig, då lägger jag mig i mitten av sängen om jag också skulle råka somna.
Här hemma har jag börjat kunna koppla av. Conor har mest sovit. Måste vart tufft för honom också den här dagen. Jag har väckt honom för att matas och då var han vaken en sväng. Snart ags här igen. Elli har röjt som vanligt. Ska bli så skönt att få hem Bacon och de andra Kluttarna imorgon.
Jag skriver det här inlägget, helt ärligt, just för att jag tror att det händer så mycket. Mammor och pappor är också bara människor och vi gör misstag. När det gäller våra barn är det vi som ska skydda dem. Vi som ska se till att de inte råkar illa ut. Men nu var det jag,det var mitt fel, min olyckshändelse som gjorde att Conor trillade i golvet och jag tror att det finns många där ute som, så som jag, fick den första tanken att "jag berättar inte för någon"! Men det enda det ger är oro och dåligt samvete.
Vården finns där för oss. Även om jag blev "shamad" två gånger av tre idag så om nåt liknande skulle hända igen så vet jag att jag ska ringa direkt, åka in, på en gång. Inte ligga och hoppas på att det inte ska få några hemska koncekvenser.