Kluttarnas

Från lycklig fyrbarnsmamma

till att få uppleva den största rädslan man kan föreställa sig. 

Att förlora sitt barn. 

Till att allt går bra!

och allt fortsätter att gå bra. 

Till att fixa inför jul

och 

den lilla stressen inför det

får mig att totalt bryta ihop. 

Julen överstökat

och allt bra igen. 

Men hur länge?

 

 

Jag har ju tidigare delat med mig av min fundering att man kanske borde gå och prata med någon om det vi var med om i somras.. Men, sen vi i inte har någon fsmiljedoktor (som kan referera en) och det tydligen är helt TABU att hå till psykolog här i Lugano så har det inte blivit av.

straxt innan jul där blev jag jävligt dålig. Men lyckades hålla det inom rimliga tider. Jag lagade mat, fixade frukost och höll maskinen igång medans alla var hemma men så fort Linus åkt till träning och barnen var lämnade på skolan så kolappsade jag. Satte mig i vår soffa och satt där sen i timmar. Conor bredvid mig (nöjd som han är så kräver han inte mycket) och Elli härjandes runt i huset. Tills jag måste hämta barnen och rodda för lunch. Då åkte masken och kostymen på igenoch jag lyckades spela en show som mamman som alla kan räkna med i 1,5 timma till. Sen när barnen lämnats igen så satte jag mig igen i soffan och stirrade blankt framför mig. Tänkte mycket. På vad som borde göras, vad som måste göras. Överväldigad. På vilken dålig jävla mamma och människa jag är som inte ens kan resa mig upp och leka med min dotter, ge henne en banan eller vad det nu kan va som ska göras. 

Sen kommer Linus hem igen och barnen ska hämtas och det är hockey, tennis, fotboll, middag, handling eller nåt annat som ska ordnas. masken och kostymen åker på igen och jag håller show ända tills alla somnar. 

Jag pratade med Linus om hur jag mådde och vad jag gjorde och han hjälpte till så gott han kunde, tyckte absolut att jag skulle söka avlastning hos barnvakt och pausa lite. Men där var jag dumdristigt anti. Varför ha nån annan som tar hand om barnen när jag är hemma!?! 

Pratade även med några få vänner här nere i Lugano och det var då jag märkte tabun kring therapi. De tyckte att ”neej, du behöver inte psykolog, du behöver avlastning. Vi kan hjälpa dig led barnen!”

 

Julen kom och gick och min depression försvann med julpyntet. Sen dess har jag mått tipp topp. Massa energi. Inga mörka moln eller negativa tankar så långt ögat kan se. 

 

Men så iallafall, gick jag till en ”vanlig” läkare i början på det nya året för att kolla läget och hon ställde en fråga som fick mig att totalt bryta ihop och berätta allt om mina känslor och hur dålig jag är så hon ordnade ett möte med mig och en psykolog och i fredags var det dags att ta tjuren vid hornen och prata. 

Psykologen jobbar på sjukhuset i Lugano och fick en liten snabb genomgång av all annan personal som tagit hand om oss där (så hon visste om Conor och alla andra barn i familjen). Vi pratade en timma. Jag fick börja med att berätta om Conor och det vi gick igenom när han blev sjuk. Och allt efter. Hur Linus mådde. Hur barnen mådde. Sen gnuggade vi snabbt igenom min egna personliga historik också och hon avslutade mötet med att hon inte Kunde hjälpa mig. Jag var för galen för henne, haha!

Nä men hon tyckte att jag borde träffa en psykotherpeft (än är jag inte helt hundra på skillnaden mellan en psykolog och psykotherpeft mer än att therapeften har mer läkar auktoritet och kan skriva ut medicin och grejer och en psykolog mer pratar man med..? Men men jag har iallafall bokat ett möte med henne och hon ville att jag skulle ta med mig Conor. Hon lät som en jätterolig och snäll person så jag ser fram emot vårt möte. 

Jag har som sagt mått tipp topp senaste två månaderna men psykologen talade om att jag kan lida av någon format posttraumatisk stress. Så nu när jag inte har någon stress så är allt precis som vanligt. Men börjar jag stressa, om så för minsta grej så kan symptomen komma igen, och det är väl det vi ska ta reda på antar jag. Om jag är ok eller helt galen. Haha nä men om jag behöver therapi eller om det verkligen är över nu. 

 

Känns hursomhelst jävligt skönt att lätta lite på trycket och hjärtat. 

 

 

 

Idag var en stör dag. Elli Belli Bångstyrig. Bella Buse. Lilla skruttan fyllde tre år! Vi startade dagen med självklar frukost, paket och ja må du leva i sängen och sen har Elli fått bestämma dagen. Det har blivit mycket glass och bus. Lekandes med vatten. Och sen avslutade vi med hockeyturnering i Ascona. Där det som väl var fanns en resturang/bar precis ovanför osen med panorama fönster över rinken. Så där blev det två aperolspritz för mamman och en jävla mer massa glass för Bellan. 

När vi kom hem poppade jag popcorn och Elli fick välja film sen satt hela familjen och mös framför Zootropolis. Nu sover all barnen. Nöjda och glada. 

Imorgon kommer morfarn och på onsdag bär det av till St:Moritz!!!! Pepp pepp för den!! Tjobadi!

 

 

Nu är det Carnivale här i Lugano också. I Torsdags åkte jag med två polare till ”den riktiga Carnivale” festen i Bellinzona och jag är väl inte sjukt impad.... Tyckte det var festligt at de stängt av hela stan och det var kalas överallt, absolut, och live orkestrarna var svinhärliga. Många roliga kostymer. Men annars.. nääää!!!! Mycket ”småttingar” i på tok för lite kläder som super sänder skallen och däckar ute i kalla februari. Jag skojar inte när jag säger att jag tog på mig ”föräldrar på stan - västen” och gick runt och hjälpte folk som druckigt för mycket. Men men, nu har man sett det och det är inget jag behöver göra igen! Även om jag såklart hade skitkul med mina kompisar!! Och så möttevi även upp Linus där (som var ute med sina kompisar). Han kände dock också att det räckte med en kväll. Carnivalen håller på i en vecka där och fortsätter sen i Tesserete (den ska dock va mer för barn än tonåringar som vill bli medvetslösa och vuxna som vill känna dig yngre än vad dem är). Kanske får prova den också nån gång, men i är drar vi till St:Moritz, TJOBADIIIII!!!    

 

 

 

På Carnivale ska man klä ut sig!

o den här va poppis!!