Kluttarnas

 

 

Satte mig i bilen, Connie i sin bilstol i baksätet, och vi rullar iväg. Mot sjukhuset i Bellinzona för nytt EEG och återbesök med neurologen. När vi rullar ut på motorvägen sätter jag på min spellista med mer än 60 låtar på och den första låten som spelas är ”Den vänstra stranden” av KENT. När Conor var som värst, de första tre dagarna, när ingen visste om han skulle vakna igen eller ej. Hjärnan visade inget svar på att han hörde oss. Som vi sjöng. Spelade musik. Pratade. Varje vaken timma, försök att få honom komma tillbaka till oss. Och när jag sjöng ”Den vänstra stranden” (som han hörde i magen eftersom att jag lyssnade på den heeela tiden) så flimrade den raka linjen till på hans monitor. Mitt hjärta hoppade över ett par slag men jag fortsatte att sjunga och när jag avslutat låten spelade jag den på repeat på telefonen, sjöng den igen om vart annat och den raka linjen flimrade inte. Den var aktiv och han kom tillbaka till oss. 

Så när jag hörde den idag, på väg dit vi skulle, så kom alla minnena som en stor våg och rullade över mig. Bak sov Connie lyckligt ovetandes. Musiken trummade på och en ny låt spelades men minnena slutade inte skölja över mig. Säkert 20-30 gånger hann jag motvilligt gå igenom händelseförloppet. Dr A, Civico, Helikopter, Basel, Bellinzona. 

När vi svängde upp mot sjukan slutligen så sög det till som fan i magen men sen väl på plats så var allt ok. 

EEGt gick bra, han blev lite trött och gnällig på slutet bara. Sen fick vi vänta en stund på neurologen så då han Connie napa lite. 

Undersökningen fick bra. Hon frågade massa om bad han klarar av och inte, sitta, rulla, greppa och så sen kollade hon reflexer och hörsel. Han reagerade inte på vänster öra.. dock är han dunderförkyld nu så hon lugnade med att det kan bero på det. Och är det nu så att han inte hör lika bra eller inte alls med vänster så räcker det med ett öra för att utveckla språk och så.. Men fan, när jag sitter där och ser alla tester och pratar om minskning av medicinering och biefekter hit och dit då slås jag av att han är ju fan fortfarande dålig. Hemma glömmer vi det. Han är glad, hela tiden. Tar sina mediciner utan krångel. Lite sen i motoriken ja men annars är han precis som alla andra, tycker vi. Men där och då känns det som att Hjälp! 

Min lilla krigare. Han ger mig så jäkla mycket styrka. Efter besöket var jag både helt slut och samtidigt så sjukt taggad. Taggad på att stänga in mig med mina fyra monster och va lycklig. 

Vi åt middag och öppnade alldeles för många luckor i choklad kalendern. Sen satte Linus på en film och jag poppade popcorn och sen mös vi till långt efter läggdags. Men imorgon har barnen ledig dag så det gör inget!!

 

EEG undersökning