Casalinga
Casalinga = Hemmafru
Jag tyckte att mitt "hemmafru-liv" var ganska soft ändå när Lincoln och Noomi gick på förskolan och jag bara var hemma med Bellan och Balle. Nu har Lincoln börjat ettan och jag får känna på hur det är att vara en riktig schweizisk casalinga... Detta land som är så bra på så många olika saker är samtidigt så otroligt bakåtsträvande. Barnen får inte lunch på skolan.(!) De har lunchrast mellan 11.45-13.15 och då ska de hem, äta och sen tillbaka igen. Detta betyder då att en förälder måste vara hemma och i 9,9 fall av 10 så är det mamman. Jag har pratat med Taina och många andra mammor och de försvarar detta system och tycker att det är toppen. Att barnen får komma hem och vara med sin mamma. Att barnen, när de blir stora, ska minnas hur mamman helt osjälviskt spenderade all sin tid med att fixa och dona för sina barn. Att hon ALLTID var hemma för dem.
Jag, däremot, minns luncherna på skolan. Hur kul det var att få äta med sina kompisar. Att snacka massa och leka. Att kanske få chansen att sitta brevid den som man var kär i en stund. Allt som man inte kunde göra under lektionerna. Kanske är bara för att jag är van vid det som jag tycker att så som de gör här är så otroligt jävla korkat. Att barnen missar massa när de får gå hem o daltas av deras mammor istället för att röja loss med sina polare. Men nu är det här vi bor och så här det är.
Hur ser då mina dagar ut? Jo det är ett jävla spring fram och tillbaka till skolan, hela dagen haha.
08.00 går jag med alla kluttar och Balle till skolan.
08.15 börjar Lincoln och vi vinkar av honom utanför skolan. Sen vidare ner mot Noomis förskola.
08.30 öppnar Noomis förskola. Jag och Elli brukar följa med in en sväng o Balle väntar surt utanför.
08.45 promenerar jag, Balle och Bellan hem igen och väl hemma runt 09.00 blir det frulle för mig och lite mellis för Elli sen är hon inte riktigt van att bli väckt på morgonen än så här efter sommaren så hon brukar behöva en liten nap mellan 09.30-10.30.
11.30 går jag Bellan och Balle tillbaka till skolan igen för att hämta Lincoln. O så hem igen för att fixa lunch. Man hinner precis hem och värma på rester från dagen innan eller slänga ihop nåt snabbt (om man inte vill spendera morgonen med att laga nån jäkla tre rätters meny såklart) och kanske plocka undan disken och torka bordet innan det är dags att gå tillbaka till skolan igen 13.00.
När vi vinkat av Lincoln för andra gången och kommit hem igen brukar Elli vara trött igen och det är dags för en andra nap. Om hon inte vaknat innan så måste jag väcka henne 15.15 då är det dags att för fjärde gången promenera till skolan. Hämta Noomi först som slutar 15.30 och promenera upp till Lincolns skola där vi leker lite på gården och käkar nåt mellis tills han slutat 16.00. O så hem igen, för sista gången.
I allt detta spring upp och ner till skolan och pussling med Ellis sovtider så blir det inte mycket tid övers till mig. Jag ska inte klaga, jag vet. Det har gått ganska bra tycker jag ändå. Elli har sovit när det passat som bäst och springet fram och tillbaka är ju bra för Balle som får träffa andra hundkompisar vid skolan och blir trött av backen upp haha. Men det här när nån ringer spontant och frågar om jag vill komma över på en fika? Eller kanske mötas i stan på en lunch? Njaaaa, asså det är ju helt jävla omöjligt! P L A N E R I N G . Vi har ju turen att ha Amanda så när jag behöver fixa naglarna eller nåt eller ta en lunch med Linus eller nån kompis så går det ju såklart. Men det måste planeras. Och mamma, om någon, vet hur tråkigt jag tycker jag tycker det är att planera!
Men men, det är ju iaf bara medans barnen är "små" som man verkligen måste vara hemma. Jag vet inte riktigt i vilken ålder man börjar gå själv till och från skolan men den tiden kommer ju snart den också. Och hux flux så kan han säkert värma på lunch själv också. Vips så är han 15-16, har moppe och kanske åker hem till sin tjej o "lunchar". Sen är det bara ett ögonblick tills han är 18 och då kanske han flyttar hemmifrån.
Så det är väl bara att göra som alla andra mammor här och suga i sig tiden med sina barn så mycket som det bara går. Skämma bort med tre rätters till lunch och sen vinka glatt adjö. En dag kommer man att minnas tillbaka till de här dagarna och kanske tillochmed längta lite?!
Tack och hej mamma-pastej!
